Idag hittade jag en rätt skön check-lista inne på en sajt som egentligen handlar om något som kallas för  "Sahaja yoga". Där har man en flik som kallas för " en sökares guide".  Man har helt enkelt spaltat upp sju frågor som en sökare kan ställa till sig själv för att kontrollera om det sammanhang man hamnar i är sunt eller falskt. Jag har ingen aning om ifall " sahaja yoga" är att rekommendera, men jag gillade checklistan! 

Sahaja-yoga-kvinna

Man kan ju inte låta bli att uppmärksamma mirakellandningen i Hudson-floden. Precis som vid nästan alla andra nödlandningarn man hört talas om började folk be till Gud. Kanske var det bönerna som tog skruv den här gången, i kombination med en galet skicklig pilot. Kolla in intervjun med
passageraren på plats nr 22A!

Spara eller slösa? Eller kanske slösa plats genom att spara?

Häromdagen hamnade jag i ett samtal med några kompisar och deras föräldrar. Vi började prata om det där med prylar och vad man egentligen " måste spara". Min kompis far berättade om vilka problem han hade haft då hans far gått bort. Denne gamle man hade till exempel en hel garderob med handskrivna noter som han under sin levnad deklarerade att hans barn " bara måste spara". Var förvarar man en hel garderob med gamla noter? I en stad där varje kvadratmeter kostar skjortan? " Nej" , slog min kompis far fast och vände sig mot min kompis. " När jag dör behöver ni inte spara en enda grej".
I en artikel i dagens Svd hittar jag ett äldre par med samma släng-vänliga inställning. När Göran och Ingrid Tonström i Solna fick en vattenskada i källaren blev de tvungna att se sina samlingar i vitögat. De sparade endast det absolut nödvändigaste och en del fotografier. Allt annat gick till Secondhandbutiker, såldes på blocket eller hamnade på soptippen.  Inte ens gamla mormors ägodelar fick vara kvar. ” Den gamla ryamattan är ju inte mormor” ,säger Ingrid. Paret Tonström menar att rensningen av prylar blev som en inre rening.
Jag klippte ur den där artikeln och satte upp på vårt kylskåp. Snart är det nämligen dags för oss att ta itu med vår vind. Jag ska bli ren. Lika ren som paret Tonström. För den som fortfarande tvekar att ta itu med sina samlingar kommer här nio skäl till från författaren Karen Kingston som skrivit boken
" Rensa i röran med Feng Shui".

I helgen läste jag om Emelie som jobbar med att kommunicera med djur. Emelie menar att hon kan känna det djuret känner. Hon ser bilder som hon sedan tolkar tillsammans med djurets ägare. På SVD:s webb finns till och med ett litet filmklipp där Emelie intervjuas.Det känns ganska uppenbart att reportern har svårt att ta Emelie på allvar. Och visst kan jag förstå rep
ortern, jag har själv ofta dragit på mungiporna åt företeelser som dessa.Och har jag inte skrattat så har jag tänkt att sådana människor enbart är ute efter andras pengar. Men ändå, det är något med Emelie som gör att hon vinner lite utav min respekt. Dels verkar hon fullständigt trygg med att alla inte tror på det hon gör och sedan tar hon faktsikt inte ut särkskilt mycket pengar av de djurägare hon hjälper. 400 kronor för varje häst, hund eller kanin hon tar sig an. Fast det är klart, lite konstigt låter det ändå när Emelie berättar att hon även kommunicerar med amaryllisar. Men kanske är det så att hon helt enkelt är en otroligt inkännande person. I så fall behöver det ju inte vara särskilt hokus pokus. Vad tror ni?

" Du får ingenting ta med dig dit du går" sjöng trubadurerna i frikyrkan där jag växte upp. En sång med glad melodi men med en rätt ödesmättad text. Idag kom sången plötsligt till mig igen när jag läste om den amerikanske pensionären som köpt lotter varenda dag i 20 års tid utan att kamma hem någon storkova. Men den första november kom så äntligen turen till honom. Den 79-årige lycksökaren vann 80 miljoner. Några timmar senare drabbades han av en hjärtattack och dog. What can I say? " Du får ingenting ta med dig dit du går". Fast det är klart, mannens fru och tre barn fick ju faktiskt en hel del med sig. Åtminstone tills det är deras tur att som man sjöng i en annan sång när jag var liten,
" gå över floden"

Erkänn att ni känner er dästa nu? Rödbetssalladen kommer ut genom öronen och sillen smakar inte längre lika pikant som den gjorde vid det första julbordet för några veckor sedan... Dags att göra något annat! Lek en lek. Mitt tips är att damma av den gamla goda sällskapsleken "fruktsallad". Ni vet när man sätter sig i en ring och delar in deltagarna i olika frukter. Sedan ska päronen byta plats med varandra och vill man ha riktigt roligt kan man skrika " Fruktsallad" . Då exploderar ringen i en skrattig röra där alla byter plats med varandra. Eller förresten, så kul kanske den inte är den där leken. Men en sak vill jag lova, för till skillnad från rödbetssallad är leken Fruktsallad nyttig. Den låter oss nämligen öva på att byta plats med varandra. Bryta invanda positioner och låta människor hamna i nya lägen. Och det matchar ju julens story rätt bra. Tänk er själva, tre vise män som böjer knä framför en liten fattig unge i ett stall. Vad ville Jesus säga med att komma till jorden på det sättet? Kanske
” FRUKTSALLAD”  

” Den magiska resan” är rubriken för tidningen Icitys stora reportage om andlighet i Stockholm.  Där kan man läsa om välordnade magiska aftnar på teatern, anspråkslösa, andliga träffar i källarlokaler och healingsessioner dit människor söker sig för att de har en känsla av att det finns något mer. Människor berättar om hur de varit med om att få bord att lyfta från marken och hur de själva lämnat sin kropp. Icitys reporter ger sig ut på en andlig resa och beskriver hur hon under en meditationsstund upplever en energiströmning genom kroppen, ett stort inre lugn och sedan en känsla av att hon är på rätt väg. Jag har som princip att aldrig dissa någon annans upplevelse.  Jag vägrar stoppa huvudet i sanden och säga att det där är nonsens och humbug. Men eftersom jag själv är kristen och därför tror att de andliga upplevelser jag gjort har med Gud och Jesus och göra blir istället den intressanta frågan VAD det är reportern upplever. Begreppet GUD finns överhuvudtaget  inte med i reporterns beskrivning av hennes sk andliga resa. Men kan det vara så att Gud ändå finns med som en osynlig baksätes-passagerare på resan hon gör? Eller är det något helt annat hon upplever?  Jag vet att en del av er tycker att jag är fyrkantig nu, men jag måste erkänna en sak. Jag tycker det är skönt att ha ett namn på mina andliga källor. Att slippa tänka i termer av energier och harmonier och istället tänka GUD.

Läser idag om killen som bestämt sig för att byta bort allt han äger och har. Alla som vill kan gå in och byta med honom på stefantheswopper. Jag gillar idén fast själv skulle jag nog inte klara av det. Jag kan bli så fäst vid vissa saker att jag blir alldeles vansinnig om jag tappar bort något. Fast det är ju egentligen ganska osunt? Förmodligen skulle jag behöva ett riktigt stålbad och kanske borde jag göra som Stefan, byta.  Bara för att markera mitt oberoende. Sen behöver man ju inte vara dum. Det verkar ju faktiskt som om Stefan tjänar på det hela. Vad sägs om ett par gamla öronproppar mot en revaxör och tre saccosäckar mot en bra fåtölj? Heja Stefan!

USA:s avgående president George W Bush intervjuades häromdagen i ABC. Frågorna kom att kretsa en del kring hans gudstro. När reportern börjar ställa frågor om det där med världens tillkommelse medger Bush ödmjukt att han nu är ute på djupt vatten. Men Bush tror ändå att man kan kombinera Bibelns budskap om att Gud skapade världen med evolutionsteorin. Där tror vi lika, du och jag Bush! Däremot vet jag inte om jag tror att det går att kombinera Bush utrikespolitik med bibelns fredsbuskap. Men nu är det min tur att medge att jag är ute på djupt vatten...

Som sagt, under hösten är jag inte bara redaktör för den här sajten. Jag är också reporter i programmet " Guds hus" som sänds på TV 8. Programmet som sändes igår hade tema förlåtelse. Inför det avsnittet hade jag bland annat följt pastor Pehr Hellberg i hans arbete på ett fängelse i Norrtälje. Där kom vi att prata om det faktum att han faktiskt möter många av dem som vi andra läser om i tidningen. Pehrs kommentar var " man möter en människa. De är inga monster". Med den repliken i bagaget läste jag idag om tyskan som dömts för morden på de två barnen i Arboga.  Hon, som sitter där på en bild och ser ut som en helt vanlig tjej. Och som ändå väcker sådana svåra känslor i mig. Oftast brukar jag inte orka se. Men idag tittade jag lite extra på bilden. Och så repeterade jag högt för mig själv. " Hon är en människa. Hon är inget monster."